Satt och skulle stänga ner Adobe Bridge och bilderna från dag ett när jag såg en svart bild. Som en överslags handling för att slippa plugga öppnade jag upp den i raw och ljusade upp den. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så fint när det rosa i himlen speglades i staketet/sanden och tog en bild som blev helt svart. Och eftersom jag var rädd att den blodrosa solnedågnen skulle hinna försvinna tog jag aldrig en till bild med rätt exponering utan sprang bara som en idiot vidare. Vilket var synd för det har kunnat blivit en så mycket bättre bild om jag bara exponerat om den. Nu har jag som sagt ljusat upp den från svart läge så kvaliten blev ju bajs. Men ändå, den gick att ljusa upp. Med min gamla kamera hade det aldrig gått att se vad som var på bilden. 

Men förstå om jag bara tagit tre sekunder till att ändra inställningarna. Nu är väl inte den här bilden något speciellt egentligen, men jag blir så sur på mig själv, för det är inte första gången jag gör så här.  Jag blir ivrig som ett barn på julafton och försöker liksom svälja allt med kameran på en och samma gång. Likt en duracellkanin springer jag bara runt i cirklar och vet varken ut eller in.. 

"Jaja, skit i det nu och plugga istället.." Skriker den ansvarsfulla rösten i mig, den ansvarsfulla rösten jag vill hugga ihjäl med en gaffel.