Sälbebis

 
I fredags åkte vi till rullsand för att fiska och jag hade kameran med mig då jag visste att vi skulle vara där när solen gick ner. När solen precis gått ner vid horisonten och det började bli mörkt ute gick jag själv längs strandkanten samtidigt som jag gick och filosoferade om livet. Eftersom mörkret höll på att landa och stranden består av handbollsstora stenar gick jag och kollade på mina egna fötter för att se så jag inte kliver fel och är tvungen att offra en fot eller så. Denna kvällsprommis var högst angenäm tills de att en enorm grå klump med kastanjeögon knorrandes tittade upp mig. Jag blev rädd på ett helt orimligt sätt. Jag skrek så mycket att de på andra sidan östersjön lär ha hört mitt urvrål. Den stackars lilla sälkuten blev nog minst lika rädd för mig som jag blev för den för den flydde ner i vattnet. Men eftersom de inte är allt för snabba på land så hann jag faktiskt ta några kort innan! 

solnedgång

 
För ett tag sedan åkte jag och Jessica till billudden för att ta en prommis och se om det gick att se solnedgången bättre än sist vi var där. Då gick solen ner bakom träden och inte alls över havet som jag hade hoppats på. Lite hade solen "flyttat" på sig men det är fortfarande lite för tidigt på året. Men eftersom vi gick ut på udden nu så fick vi en bättre vinkel. Lite tråkigt att det var så lite moln dock men blev ändå nöjd med bilderna! 

Dimman ligger tät

För ett par dagar sedan tog jag en frisk promenad, jag såg att det var lite disigt ute så jag pallade inte att släpa med mig kameran. Hela veckan hade varit så där "blöta-raggsockor-tung" och grå vilket betyder att jag blir rätt depp och anti till allting. Så fotograferandet var just inget jag kände för. Jag började oengagerat släpa mig iväg på den 6 km långa promenaden jag tvingat mig själv att gå. När jag kommer till gavleån ligger dimman som en vit slöja över hela gävle. Det var sååå fint. Jag blev genast bitter över att kameran låg hemma, som det alltid bliiir och att jag aldrig lär mig någon gång... Jag förskte desperat fotografera med mobilen. Bättre än inget liksom. Men det var faktiskt kul, att fotografera med mobilen är, i alla fall för mig, en liten utmaning. För det är ju inte alls som att fotografera med riktiga kameran med inställningar, skärpedjup och sådant. Man tvingas vara kreativ med det man har och det var rätt kul. För att vara en helt grå och risig dag med mobilkameran så blev jag rätt nöjd ändå. 

Det här också bilder så olikt mig, jag älskar ju färger och ljusa klara bilder. Det här är ju liksom raka motsatsen, haha. Snacka om att gå utanför min comfort zone. Men det är väl så man utvecklas antar jag? 

Idag har solen i alla fall tittat fram för första gången sedan, sedan aldrig kändes det som. Så härligt att det nästan kändes overkligt haha! 
 
 

Vårbokeh

          

Herremingud, låt oss prata om vädret som de typiska svenskar vi är. Hur skönt? Ungefär så häääääääääääääääär skönt! Solsken och värmen, vilken vårvärme! 34.8 grader varmt visade termometern på altanen! Fick upp hjärtat i halsgropen! Det var ju dock i solen och nä, det var liksom inte 34 grader varmt ute men typ 15 kanske. 
 
På morgonen tog jag och mamma en frukostfika på stan som sedan blev en lunchfika och en fika. Sedan gick jag hem och upptäckte att det växer hur mycket snödroppar som helst utanför porten! YÄY! Det har ju varit lite utav en tradition för mig, att fotografera snödroppar varje vår, det är liksom ett bevis på att sommaren lurar bakom hörnet! Där vi bodde innan vi flyttade hade jag en liten skogsdunge dit jag varje vår i mars gick för att se om de hade växt upp. Nu har jag liksom varit lite orolig för det här, att bo mitt i stan är härligt men jag saknar att ha nära till naturen. I alla fall har jag funderat på om jag ska åka dit jag bodde innan för att fotografera och om jag kanske till och med ska sno med mig en droppe och plantera på innergården. Haha. Men icke, det böhvs inte längre!

Så idag har jag legat på alla fyra i buskarna utanför porten och skrämt livet ur hela husets tanter. Haha! 

Fototävling

Såg att Johanna Fåglund har startat en rolig fototävling med temat "Ditt favoritmotiv" som jag tänkte vara med i. Priset för vinnaren är ett egendesignat mobilskal från Themobilestore.se

Jag brukar inte vara någon som vinner sådant här med tävlingar, men det skadar ju inte att testa liksom. Det var dock inte lätt att välja bild, haha. Har suttit i flera dagar nu och försökt välja och det känns fortfarande som att jag kanske inte har bestämt mig. Haha, så typisk mig att ha beslutsångest.

Mitt favoritmotiv är ju landskap i solnedgång/soluppgång, inte bara att fotografera utan också att titta på. Det finns ingenting som är så harmoniskt för själen som att titta på när solen sakta sjunker/stiger vid horisonten. Som balsam för själen helt enkelt! 
Bilden jag har valt är i alla fall en bild jag tog i Australien vid stranden som vi hade vid hotellet. Vi tog en promenad och när solen var på väg ner grät jag lite för det var och är fortfarande en utav de finaste solnedgångar jag sett. Jag blir nästan tårögd nu när jag tänker tillbaka på det, haha. Många av mina favoritbilder togs den här kvällen och det här är bland de första bilderna jag tog den kvällen.
Precis när jag tar bilden kommer det två cyklister och liksom kastar sig in i bilden och jag kommer ihåg att jag blev skitsur för att de kom och "störde", haha. Tog sedan några bilder till när cyklarna hade åkt förbi. Men när jag sedan satt hemma och redigerade bilderna så gillade jag den med cyklisterna bäst, det blev inte alls lika bra utan dem, haha. 

Vill du också vara med i tävlingen? Klicka här för att delta! : )

Nyckelring

Jag ramlade in hos Trendenser som hade gjort en "home made" Nyckelring, en nyckelring som jag föll pladask för, I LOVE IT! Jag som det senaste decenniet har haft mina nycklar, typ, ihopknutna av ett snöre, kände att det var dags att ta tag i problemet och det gjorde jag! Alla prylar jag använde mig av hittade jag på Panduro och i svärisarnas garage. 

Jag blev supernöjd med resultatet, lägg speciellt märke till typografin, så på milimetern spikrakt, eh... Men är det hemmagjort så är det, det är charmigt, haha. I alla fall betydligt mycket bättre än det jag hade innan. Ett snöre liksom, hallå.. 

Nu sitter jag och funderar på vad jag ska göra med snutten som blev kvar, hm. Läderkrokar till hallen kanske?  

Fulufjället #2

Då kommer resten av bilderna från vår lilla roadtrip. 

Snön blåste och liksom lystes upp av solen på ett helt magiskt sätt, jag satt där i den iskalla vinden skitlänge och försökte få det att synas på bild. Men det var skitsvårt och det här var den bäta bilden där det syntes mest och då är det ändå mycket mer än vad som syns på bilden. 

Medan jag sitter i den iskalla vinden och försöker få kort på stoftet höll Vippis på att frysa till is, stackarn. Låg bara och skakade men det blev bättre när han fick lite värme från Jessica. Det blåste verkligen på ett sjukt sätt där uppe och det var inte direkte några varma vårvindar som kramade oss, nej det var mer som att isblock från arktis blåste in i ansiktet på en. 

Försökte igen att fånga stoftet men det var verkligen skitsvårt. För bilden ger inte en rättvis bild av hur det såg ut egentligen. 

Eftersom att jag fastnade överallt för att ta kort låg Jessica och Vippis hundra meter framför så här är Jessica glädjerop när hon och vippis nådde toppen! 

Jag kom på att jag nästan inte hade tagit några bilder åt "andra" hållet där den verkliga vyn fanns så försökte ta ett kort, men nej det gick inte. Jag höll på att tippa omkull i svindel. Herregud, är det ålderstecken kanske? Aldrig har jag väl förut varit höjdrädd och fått svindel? Alla bilder tagna från andra hållet ser alltså ut så här, haha. Halvt vinklat åt det hållet. Tror att det var för att det var så brant också, för när vi väl kom upp på toppen gick det bättre. Där det liksom var "plan" mark. 

Här är jag äntligen uppe på toppen också, det var så mäktigt. Fanns inte så mycket att se förutom detta öde snölandskap som fortsatte i all oändlighet. Men ändå, det var fint i sin enkelhet. 

Jag testade att byta objektiv från vidvinkel till macro, fast bestämd om att fånga stoftet så som det faktiskt såg ut och det gav faktiskt resultat. Så tänk er det här stoftet på de andra bilderna också så får ni en liten hum om hur det såg ut in real. Det var dock inte så skönt när det kom en extra kraftig vinspust som kaste upp det där i ansiktet vilket kändes som att få en hög med spikar kastade i fejset. AJ! När jag helst hade velat fotograferat tre timmar till blev Vippis svinarg och skällde, han brukar aldrig skälla annars så vi blev liksom rätt så paff när hans skall ekade över hela fulufjället. Vippis frös och ville gå tillbaka helt enkelt, stackarn vad han skakade, självklart slutade jag fotografera (med undantag från den sista bilden som jag bara var tvungen att ta då det såg så mäktigt ut när de satt där!) och vi begav oss tillbaka till bilen. 


På tal om mitt nyupptäkta synfel, det är nu värre. Ja, helt klart. Nu mera ser jag ingenting och att sitta vid datorn är en kamp. Detta beror så klart på att jag nu VET att jag ser dåligt. Japp, så nu ser jag ännu sämre. Det är lite som när man känner sig lite sjuk, lite som att jag kommer nog bli förkyld och man tar tempen och inser att man har ju faktiskt feber och då helt plötsligt mår man ju som att man ligger för döden. Så nu blir det några dagars vila från dator och allt vad som heter se. Som min fina bror skrev "du får åka och lägga dig på spa och blunda en hel dag" Hur skönt skulle inte det vara på en skala? 

Nybliven glasögonorm ser solnedgången


Bilder från solnedgången vi var och såg för någon vecka sedan. 


I våras slog jag och farmor följe till optikern, hon behövde fixa nya glasögon så jag passade då på att göra en synundersökning. Jag var helt inställd på att jag skulle få glasögon då jag själv känner att synen nog inte är som den en gång har varit. Men jag hade fel, jag fick inte några brillor. Nähä, tänkte jag, det var väl skönt. Men så har månaderna rullat på och jag har sådan huvudvärk, jämt, jämt, jämt. Speciellt efter en dag framför datorn. Det liksom krampar i hela huvudet på mig och ögonen blir så trötta. Efter en hel dag känner jag att jag nästan spärrar upp ögonen likt en psykopat för att jag är så trött i dem och det finna liksom inget mellanläge längre, antingen helt uppspärrade ögon eller inga ögon alls. 
 
Så har det ju varit ett tag nu men eftersom att optikern sade i våras att det inte behövdes några brillor så litade ju jag på det. Istället tog mitt hypokondriska jag över och jag var ju helt säker på att det här är en hjärntumör. På riktigt alltså. Men så tänkte jag att jag gör en ny synundersökning innan jag söker hos hjärndoktorn. Idag har jag alltså varit och kollat synen igen. Samma procedur som sist, men, den här gången såg optikern att jag helt enkelt inte kunde kolla utan att anstränga ögonen så att de nästan poppade ut och rullade ner på golvet. Jag såg bra på långt håll, men hon såg hur trötta och krampaktiga mina stackars ögon var så hon testade min syn på nära håll, vilket man inte testade sist och herremingud, jag är ju nästan blind.

Hon testade med glas, lite olika så där som de brukar. Sedan helt plötsligt tog hon bort glaset, vilket jag inte fattade så jag sade "nä nu ser jag inte ett kiss". Hon skrattade då och sade att nu hade hon inget glas utan det var helt på egen maskin jag såg. Jag tänkte herremingud, ser jag verkligen så häääär dåligt.
Maskinen togs bort och jag fick en liten bok att läsa i, först med mina egna ögon sedan satte tanten dit glas framför ögonen på mig och den känslan var helt otrolig. För första gången såg jag texten helt utan att ens behöva spänna en endaste liten muskel i ögat/ansiktet/huvudet. JAG SÅÅÅÅÅÅÅG. Det var en sådan befrielse och jag kände att jag för första gången kunde slappna av.  

Nu är jag helt euforisk för det är som ett en helt ny värld har öppnat sig, herremingud jag kanske till och med kommer kunna läsa en bok? Det har ju gått tidigare men det känns motigt och en sida tar så himla lång tid att läsa. Jag har aldrig förknippat detta med synfel förut men nu blev det så uppenbart. Tidigare har jag tänkt att det är för att jag inte kan koncentrera mig eller nått haha. Därför har ju ljudboken blivit min bästa vän. 
 
Och där fick ni en hel bibel om min synundersökning vilket kanske inte är sådär skitspännande för er egentligen, haha! Men så kan det gå. Om två veckor skulle iaf brillorna komma och jag mistänker att det kommer bli två låånga veckor med huvudvärk, speciellt nu när jag vet hur dåligt jag ser då kommer det sätta sig lite psykiskt också. Men jag får försöka sitta lite vid datorn helt enkelt.

Hejrå hälsar stolt glasögonorm!   
 
 

Fulufjället #1




För många år sedan, typ 5 kanske, åkte vi på roadtrips till Umeå. Jessica läste ett basår på distans (matte, kemi, fysik) men var tvungen att åka upp till Umeå föra att labba. Eftersom att jag inte hade bättre för mig så hängde jag med som sällis. Dessa road trips fick vi för oss att filma och jag är så tacksam för det så här fem år efter. Det är så roligt att titta på filmerna och minnas tillbaka. Vi bodde först hemma och hos en tant och en gubbe, sedan på ett bed and breakfast men eftersom att det strulade så jäkla mycket bestämde vi oss de två sista gångerna för att sova i bilen. En liten ford KA. Alla dessa filmer finns på you tube för den som orkar se. 

Jessica filmade även lite denna gång och jag har suttit och haft lite beslutsångest om jag ska publicera dem eller inte, men vad fan. Jag bjuder på det. Det är så kul att titta tillbaka på dem sedan!

                
#selfie                                                                                                                     #äntligenframme 

Bergstoppen ni ser rakt fram till höger, den rakt fram i stigens riktning. Ja, precis, den toppen besteg vi. Inte utan svett och tårar kan jag erkänna. Det var så djävulusiskt jobbigt att jag vid ett tillfälle började dikterade mitt testamente i huvudet, sedan lade jag mig ner på mage och åt snö. För tydligen så blir man ganska törstig när man bestiger berg och eftersom att något smarthuvud lämnade vattnet i bilen (jag själv alltså..) så fick en ta vad naturen bjöd på. Kände mig som värsta Rambo där ett tag och nu kallar vi oss officiellt för bergsbestigare och planerar redan för att vandra i sommar. 

Jessica försöker få Vippis att släpa henne ner för den brantaste backen ever, men det var dåligt glid och Vippis ville bara äta snö. 

Kom fram till två stugor. 

Vi gick in i stugan som var öppen och skrev i gästboken.




För att komma ned till fallet var en tvungen att använda en trappa ner, till saken hör att trappan var helt översnöad och det gick liksom inte att ta sig ner på ett graciöst sätt. Jag som alltid är den fega av oss två stod betänksamt och försökte hitta en strategi för att ta mig ner på det säkraste sättet. Under tiden jag står och tänker slänger sig Rambo (Jessica) ned för trappen helt utan att tänka. (tilläggas bör att trappan var väldigt brant och lång) Det brukar liksom vara så här jämt när vi är ute. Haha. Men jag kan ju inte vara sämre och ingen kommer ju ihåg en fegis jag ställde mig och började kana ned. Jessica filmade i hopp om att vinna en stor summa pengar i AFV. 


Väl där nere var det jättefint! Totalt värt att riskera livet för! Haha. ;) 
 

Det var en söndag och vi pratade om att hitta på någonting då de skulle komma och byta golv i hela Jessicas lägenhet på måndagen och hon kunde inte vara hemma. Jag kläckte ur mig att vi kunde åka till Njupeskärsfallet. Eftersom att enkel resa dit är på nästan fem timmar från Gävle där vi bor hade vi liksom att göra hela dagen. Plus att jag i många år har velat åka dit och se de berömda fallet. Vi packade in oss i Pärra (bilen) och brassade iväg. Jag övningskörde dit och hem. När vi har suttit i bilen i säkert en evighet sade jessica att nu borde de vara en halvtimme kvar innan vi är framme, jag instämde. Vi kollade GPS:en och vilken käftsmäll när Gps:tanten predikar om att det är 2 timmar och 30 minuter kvar. Hahaha. 

Väl framme var det Lavinfara så vi kunde inte gå den rutten vi hade tänkt men vi fick ju se fallet som var totalt stelfruset. Haha. Så typiskt oss att liksom inte tänkta så mycket utan bara köra. Men det var totalt värt det ändå, för med eller utan ett rinnande vattenfall så var det jättefint där. Då rutten vi tänkte gå var avstängd fick Jessica för sig att vi skulle klättra upp på toppen istället. Jag kollade upp och konstaterade att det såg ju väldans brant ut den där toppen. Haha. Tänkt om vi skulle ramla ner och krossa nacken. Det här är alltså jag i ett nötskal. Men som vanligt medan jag står och överväger hurvida jag vill leva eller inte så har Rambo redan tagit sig halvvägs upp och det är bara för mig att sprigna efter. Fan vad det brände i skinkorna av mjölksyra men så värt det när vi väl kom upp, vilken syyyyn! Men de bidlerna från toppen kommer upp i ett eget inlägg sedan! :D

Jessica fotar mig medan jag är på väg att ta bilden ovan, ja ni ser ju hur brant det var. Jag kunde inte kolla åt andra hållet för då fick jag svindel och trodde jag skulle ramla ned. Här har vi kommit lite mer än halvvägs. Vi är alltså inte uppe på toppen än. Men det ska bli riktigt roligt att åka dit i sommar igen och vandra slingan vi inte fick gå nu och se fallet på riktigt :)

Snowflakes


Daniel frågade tidigare idag om jag ville följa med till nyhamnen och pimpla mört som han kan ha till gäddtävlingen i morgon. Jag som behövde en paus i plugget och friskluft tänkte att det kunde väl vara en bra idé. Jag släpade med mig kameraväskan och Daniel frågade vad jag skulle ta kort på, eftersom nyhamnen inte direkt är det vakraste på den här planeten. "Äh", svarade ja. "Du vet ju hur det är, lämnar jag kameran hemma kommer det ju garanterat att komma en flock ekorrar ridandes på varsin bisonoxe". För så brukar det alltid bli, när kameran är hemma. Speciellt den där biten om bisonoxarna, haha! 

Väl på plats, snöade det och blåste skitkallt. Jag stod på isen, kisandes för att inte bli blind av de ettriga snöflingorna och funderade en stund på vem som lade fram det här som en "bra idé". Inte kunde det i alla fall ha varit jag för det här var ju skittråkigt. 

Totalt fastfrusen i isen och förlamad av kylan försökte jag envist blåsa bort snön, som likt ett täcke, sakta men säkert försökte svälja mig. Det var då jag såg att snöflingorna var så där sjukt kristalliga och fina. Jag började fotografera och helt plötsligt strömmade blodet till så att fötter och tår mirakulöst återvände från de döda. 
 
Såg att blogg.se har valt att dela mitt förra inlägg i den lilla boxen till höger. Eh, vad kallas det för? I alla fall väldigt roligt och tusen tack för alla fina kommentarer :)

Solnedgång

Har suttit inne precis hela dagen och gnuggat geniknölarna i hopp om att få fart på examensarbetet. Det gick inte så bra och jag satt mest och dreglade vid fönstret över solskenet utanför. Tillslut fungerade inte hjärnan längre så jag släpade med mig Jessica till havet för att fotografera solnedgången. Det blev ganska fail faktiskt, solen hann gå ner och jag hade hoppas på en lite mer färgexplosion på himlen än vad som blev. Sedan har inte solen riktigt kommit så långt att den går ned över havet ännu, den liksom försvann bakom träden. Snopet tyckte vi, tog ett kort och åkte stelfrusna hem igen. Men snart väntas varmare tider och förhoppningsvis har jag snart samlat tillräckligt mod till mig för att boka den där satans uppörningen så att jag, precis när jag känner för det, kan ta mig precis dit jag vill! Vilken känsla!  
 

Det var ju typ nyss...

En bild från i somras, tagen från vår förra balkong efter ett regnoväder. 
 
Det är med lite vemod jag sitter här och skriver. Liksom vad hände tänker jag med gapande mun medan jag gnussar mig frenetiskt i ögonen. Det var ju typ nyss jag satt där inne i aulan med alla hundratusen (lätt överdrift, men ni fattar de var mååånga) nya studenter i galaxen i Borlänge. Det var ju typ nyss jag hittade en gammal intorkad mascaraborste intrasslad långt in i halsdukens mörka vrår och tänkte, shit vem släppte ut mig och jag kommer aldrig lyckats få kompisar i skolan. 

Det var ju typ nyss vi gick i grupp, den nya klassen och jag, från galaxen. Det var ju typ nyss jag tappade bort alla och helt vilsen irrade runt på högskolan tills en äldre student såg skräcken i mina ögon och vägledde mig till rätt byggnad. Typ nyss jag stapplade in i salen som redan var fullsatt och piper förlåt, jag gick vilse.

Det var ju typ nyss jag satt där med panik över den första uppgiften, ett reflektionsprotokoll som var så jävla svårt. Det var ju typ nyss jag lyckades få högsta betyg på det där refkeltionsprotokollet som var så jävla svårt. 
 
Det var ju typ nyss jag spillde keso över hela mig och tänkte, shit, ingen kommer verkligen vilja bli min kompis. 
Det var ju typ nyss jag blev kompis med M & M som uppskattar allt det där taffliga, senila och förvirrade som jag kallar för mig.

Det var ju typ nyss jag satt där kl 9 på kvällen och kallsvettades och försökte få ihop en lathund på för många sidor för att hinnas med på fyra timmar. Det var ju typ nyss jag insåg att deadline på lathunden visserligen var samma datum men en månad senare. 

Det var ju typ nyss och nu sitter jag här och finslipar på mitt examensarbete. Say whaaat? Hur gick det till, jag fattar inte, jag sitter bara här och gapar liksom. Det är 10 veckors examensarbete och en en kurs där vi gör vår portfolio kvar, sedan är det slut. FINITO. THE END. HEJ DÅ. Tre jävla år sprsang förbi mig och jag försöker förstå hur det gick till, hur kunde jag missa det? 

Sedan då, vad händer då? Menar ni att jag ska vingla ut där, ni vet, i verkligheten på egna ben? Jag vet inte om jag är redo för det här än. Det är ju skitläskigt rent ut sagt! 

Det var ju typ nyss jag satt där inne i aulan med alla hundratusen...
 

  

Sunday Challenge #04

"Vi är en grupp fotoentusiaster som varannan söndag lägger upp var sitt bidrag - som är tolkat efter ett valt tema just för den gången. Poängen med detta är att vi ska utmana oss själva att utvecklas inom fotografi och bildbehandling."
 
 
 
 
Tema:  Värme
Bilden är fotad: 21 Februari 2016
Inställningar: Bländare - f/3.2 | Slutartid - 1/50  | ISO - 1250
 
Tanken bakom: Denna veckas tema var värme, då vädret ute är allt annat än värme så tolkade jag vad som är värme för mig just nu och det är en kopp te, en filt och en bra bok! Som vanligt var jag ute i sista minuten med bilden så det blev lite stressigt och inte alls som jag tänkt mig från början så någon dag när tiden finns ska jag försöka fotografera om den och försöka få till den som jag tänkt i mitt huvud. 
 
Bildbehandling: 
Photoshop: Kontrast-kurva, färgbalans, skärpa. 
 
Kika in på de andras bidrag här: 
 

Alla hjärtans dag


Hoppas ni alla haft en mysig alla hjärtans dag! Själv har jag jobbat och pluggat hela dagen. Efter jobbet åkte vi (jag och min sambo) för att handla, inne på affären hade de bunkrat upp med blommar och choklad, så klart. Jag, romantikern i egen hög person, tog upp en bukett rosor och sade till min käresta att dessa skulle jag köpa till honom och han såg uppriktigt glad ut tills jag började asflabba och kläckte ur mig; Skoja, jag ska fota dem! Sedan tog jag en ask choklad och sade köp dem åt mig. Fick nästan lite dåligt samvete när jag såg besvikelsen i ögonen. 

För att förtydliga så nej, inga pojkvänner kom till skada under incidenten, faktum är att vi inte är så där värst kåta på att fira alla hjärtans dag, varken jag eller han, mest jag, men lite han också. Det har dock blivit lite utav en tratition att jag till alla hjärtans dag köper mig själv lite fina blomster för att fotografera. Tyvärr hann det inte bli fler bilder än den här idag eftersom jag måste fortsätta med plugget men det kommer nog :)

Matilda bay boathouse

 
 
Kom ju på att jag inte visat alla bilder från Australien än, herremingud! Orkade dock inte gå igenom de två sista mapparna idag (från vår lilla roadtrip, rätt många bilder i dem). Får bli en annan dag, men lägger upp två bilder på det gulliga lilla båthuset som tydligen är väldigt känt. Vi visste inte riktigt vart det där omtalade lilla båthuset låg men när vi skulle till kings park och botaniska trädgården åkte vi förbi det med bussen! 
Vi släpade med oss Jessica och åkte dit några dagar senare och väntade ut solnedgången. Under tiden vi väntade på att solen skulle gå ner kom det ett brudpar och tog bröllopsbilder på bryggan. En annan var ju också snabbt framme med kameran och lyckades "sno" åt sig ett och ett annat bröllopskort. Haha, wups. De bilderna får dock komma upp i ett eget inlägg sedan då dem togs när det fortfarande var ljust ute. 

Tråkigt att det inte var några moln på himlen och att solnedgången inte var sådär speciell, men det blev helt okej ändå! Förhoppningsvis får jag besöka det där lilla huset igen, en vacker solnedgångs-kväll :)