Doha
Har börjat gå igenom bilderna lite smått och tänkte lägga upp dem dag för dag. Första dagen är ju inte riktigt Australien men ändå. 

När vi bokade våra biljetter stod det att resan dit skulle ta 19 timmar och hemresan 26 timmar. Men när vi kom till Arlanda visade det sig att vi skulle få sitta i Doha i 24 timmar. Vi höll på att bryta ihop när vi hörde det. Vi visste ju att vi skulle mellanlanda där men då resan skulle ta 19 timmar tänkte vi att det bara skulle vara 3 timmar (då vi flög först 6 timmar och sedan 10 timmar). Men nej. Som tur var kunde vi köpa ett varsit visa och lämna flygplatsen. Vi hyrde ett hotellrum och sov nästan hela tiden förutom att vi gick och kollade in området lite. 

Det var inte så mycket att se och det var lite läskigt att gå omkring då ALLA verkligen stirrade skiten ur oss. Vid hamnen när jag står och fotograferar kommer en kille fram och stirrar verkligen hotfullt mot mig. Jag fick panik och hela kroppen skrek FLY. Då ser jag att det kommer upp en kille bredvid Daniel också, som ser minst lika aggresiv ut. De två killarna/gubbarna vallade liksom ihop mig och Daniel. Jag drog bort Daniel (som var fullt upptagen av att spana in en flera miljoners sportbil) och inget mer hände. Men det var ändå väldigt obehagligt. 

Det blev inte direkt några fina färgglada semesterbilder från Doha, men det var ändå kul att få någon liten bild därifrån även om jag inte blev jättenöjd med just dem här bilderna. Men det blir roligare bilder senare. :)



Nikon D800 - Tamron AF SP 90/2,8 Di VC USD Macro 1:1 och nikkor AF-S 16-35/4,1 ED
Milky Way Australien
Då var en hemma i kalla och äckliga Sverige igen. Jag trodde att det skulle bli lite skönt att få komma hem och sova i sin egen säng, men nej. Jag hade fel. På flygplatsen i Perth grät jag som ett litet barn för jag ville verkligen inte åka hem. 
 
Vi har haft det helt underbart verkligen, värme och sol. Men framför allt semester från skola och alla måsten. Jag tror att det är det som gjorde att det kändes så tungt att åka hem igen. För jag vet att hemma väntar en käftsmäll av allt det där som väger så förbannat tungt. Alla måsten. Skolan. 
 
Men efter två veckors semester från livet och lite D-vitamins knarkning, så tror jag faktiskt att jag är redo att slåss igen. 

I alla fall så hyrde vi en bil och tog en roadtrip i två dagar. Vi åkte längst kusten och stannade lite här och där. Första dagen på väg till hotellet vi hyrt för en natt körde vi rätt sent på natten. Vi stannade för att sträcka på benen och stjärnhimlen som blickade ner på oss när vi klev ut var helt jävla sinnessjukt vacker. Vi stängde av bilen och jag riggade upp kamera med stativ och började fotografera.
Nu var vi ju mitt ute i skogen på en pytteliten väg (som skulle vara motorvägen) och vi hade inte mött någon eller sett skymten av varken hus eller människor på flera timmar. Så när det, bredvid bilen, i skogen, började prassla och grenar knäcktes fick vi ganska mycket PANIK och sprang in i bilen och drog. Så jag hann väl få ca tre kort på stjärnhimlen. Var av två var i ofokus, så lyckan att jag i alla fall fick till en bild utan att bli uppäten av den tasmanska djävulen. 
 
Fler bilder kommer självklart, men nu blir det tentaplugg då vi "mjukstartar" lite sådär med en tenta i morgon. 
Nikon D800 - nikkor AF-S 16-35/4,1 ED
näckros och min tappra amazonhjälte
Phju, det har varit lite utav en intensiv vecka men i morgon, faktiskt om exakt 24h så lyfter planet mot Australien. Jag kommer förmodligen sitta och krampaktigt hålla i sätet och hyperventilera. Säkert gråta en liten skvätt också, men det säger jag inte högt. Jag är barnsligt flygrädd och varenda gång jag åkt utomlands har jag sagt att; -Det här är fasiken sista gången jag sätter mig i en sådan här dödsmaskin.. Men sedan lugnar man ner sig och tro på fan, så sitter man där igen. Livrädd och undrar hur fan det blev så här IGEN? Men det är så värt det, ni vet värmen, kritvita stränder, turkost vatten och allt där till. Lite grillad hud som luktar bacon och...

När jag och Bänga flög till Fuertis svimmade jag på planet, jag sov och vaknade av att jag kände att nä nu tuppar tant av. (Har svimmat x antal gånger genom åren så jag har lärt mig känna igen symptomen. Symptom som att typ hela ansiktet domnar bort och hänger som på en bulldog och man har liksom sockerdricka i hela kroppen och precis när man tror att man ska spy så blir allting svart.. ) Jag knackade i alla fall på min kära amazonkvinna, i hopp om att hon skulle rädda mig, och sade: nu svimmar jag. Sedan hade jag slängt mig bakåt i flygstolen med rullande ögonvitor och liksom krampat, lite drama queen så där. 

Min tappra hjälte hade sett på film att de brukar stoppa in, typ en plånbok i munnen på folk som krampar så att de inte ska krossa alla tänder. Tyvärr hade vi inget sådant passande föremål i närheten så snabbtänkt som hon är, höll hon i mitt huvud istället. För att liksom förhindra att jag skakade sönder hjärnan, eller nått. Jag vaknade rätt fort i alla fall och mådde jättebra. Drack lite cola och det var som att det aldrig hade hänt. 

Vi hoppas i alla fall på att morgondagens resa går betydligt mycket bättre och utan någon dramatik what so ever! Får se om jag kommer ha internet och möjlighet till att blogga annars syns vi om 14 dagar! 
Nikon D800 - nikon 70-300 mm