Expedition Edsåsdalen
Hej på er! 
Här kommer ett väääääääldigt långt inlägg med typ tusen bilder och tankar om en liten utflykt jag för någon helg sedan fick för mig att göra. Jag fick nämligen den briljanta idén om att jag skulle åka och vandra/fotografera själv. Det började med att jag för första gången i sommar var långledig från jobbet. Hela tre dagars ledigt. Jag hade många planer och idéer om hur jag ville spendera dessa tre lediga sommardagar. Tyvärr kände inte mina nära och kära för att dela mina planer och idéer. Den ena drog till Norge. (Jag vet, Norge utan mig. Det är skandal...) Den andre drog till Spanien och den Tredje och fjärde och resten jobbade typ. Så där satt jag och min ledighet helt själva.  

Jag frågade mig själv vad jag helst av allt ville göra? 
Givetvis, fotografera. Men åk och fotografera då, tänkte jag och googlade på fina platser i Svergie och helt plötsligt hade jag köpt ett skitfult biltematält, rotat fram en begagnad sovsäck (från min bror) och packat mitt lilla stormkök och satt i bilen på väg upp till Edsåsdalen för vandring. 
Det var med skräckblandad förtjusning jag satt där i bilen, herremingud, inte kan väl jag någonting om det här med vandring och naturliv. Men hur svårt kan det vara egentligen? Det är väl typ bara att...gå...eller? 


Jag kom fram mitt i natten och sov därför första natten i bilen, på morgonen drog jag upp rullgardinen (läs ett gammalt skitgt och trasigt lakan virat runt diverse backspeglar och bilrelaterade prylar) till ett härligt och uppfriskande spöregn. Mums...
Här kokar jag kaffe på stormköket med en äcklig vind som ideligen, ideligen blåster ut gasollågan. Nyvaken, frussen och lite skör funderade jag på om jag inte bara skulle vända och åka hem igen. Jag kände mig så himla ensam och idiotisk. Vad fan håller jag på med egentligen?   
Efter en kopp värmande kaffe packade jag i alla fall om och bantade ner packningen lite. Spände fast sovsäck och liggunderlag och testade gå omkring lite med ryggan. Shit, den här väskan kommer bli min död kände jag redan då. Men jag kunde inte banta ner den mer. Eller jo, jag kunde ju lämna kameran men som ni förstår var inte det ett alternativ.  

Sedan började jag att gå. Det gick skitbra i 100 meter, sedan höll jag bokstavligt talat på att tuppa av. Så.jävla.tungt. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig och svettades som en idiot. Det var ett konstant lut uppför och jag ställde mig flåsande mot ett träd och hällde i mig vatten samtidigt som jag funderade på hur fan jag skulle klara av de dryga 2 milen? Haha. Jag gick, vilade, gick, vilade. Tillslut kom jag fram till ett vägskäl, (vilket jag visste skulle komma enligt kartan) där satte jag mig och åt lunch, det känndes som att jag nu ändå gått hälften (för dagen) så det här går ju bra ändå. Kollade GPS:en och bröt ihop fullständigt när jag inser att jag bara hade gått 3 km. Jag blev så sänkt då och där att jag var på väg att gå sönder. Jag kunde ju vända men jag skulle ändå behöva gå de 3 kilometrarna tillbaka. Fortsatte jag var jag också tvungen att gå, (no shit liksom, det var väl ändå vandring du gett dig ut på Sherlock?). Hur jag än gjorde var jag ju tvungen att fortsätta att gå och det kändes så klaustrofobiskt på något vis. Men min stolthet vägrade att ge upp, jag är sådan liksom. Envis som ett jävla bergatroll, har alltid varit och kommer nog alltid att vara. Så jag fortsatte gå helt enkelt. Tur var väl det för efter typ hundra meter kom jag ut på en myr och det var sååå himla fint där! 

Ute på myren hittade jag en liten bäck där jag satte mig och dinglade med benen, solen sken, det var så himla fint och mysigt. Mitt humör lättade och jag började njuta av naturen, ensamheten och hela grejen. Väskan kändes lättare att bära och allting flöt på så jäkla bra. Tänk vad humöret gör mycket.  

Så magiskt fiiiint landskap, här blev jag helt nipprig! <3 

Kom fram till en fin sjö! 

Ute på myren flöt vandringen på så jäkla bra, det kändes inte alls lika jobbigt längre och jag kom fram mycket fortare än vad jag hade räknat med till platsen jag sett ut som "läger" för natten. Jag kokade lite soppa till lunch och drack lite kaffe och njöt i solen. Harmoni för själen. Låter så himla klyschigt men det var verkligen som balsam för själen. Här satt jag länge och njöt. Eftersom klockan bara var två/tre på dagen när jag kom fram funderade jag på om jag inte bara skulle gå hela vägen på en gång. Vad skulle jag göra där i flera timmar liksom. Men någonting i mig ville sova kvar, testa vad jag klarar av typ. Hahaha, så himla dumt. Men jag hade ju köpt ett skitfult tält från biltema och allt.

Jag gick igenom mat och vattenförådet och insåg att vattnet inte skulle räcka. Så jag bestämde mig för att lasta av det klumpigaste delarna av packningen, tältet, sovsäcken och liggunderlaget för att gå heeeeela vägen tillbaka över myren och hämta vatten från "livets källare" som broschyren så fint rekommenderade en att göra.  
På vägen tillbaka såg jag vad jag tror var en ljungpipare. Eller ja, två ljungpipare som sprang runt och pep åt varandra. Lät väldigt roligt. Satt ganska länge och "fågelskådade" och njöt av att verkligen inte behöva stressa till någonting. 

Jag hittade aldrig på den där vattenkällan, jag fattade inte vad den där "kartan" menade heller. - Gå 400m ditåt och där är vattenkällan och i samma text stod något om någon utkiksplats också. Så jag gick och kom fram till en skylt dit vägen började till utkiksplatsen. Förvirrad som jag är fick jag för mig att den där källan skulle ligga uppe på toppen så jag började gå uppåt. Det var en jääääkla uppförsbacke, herremingud vilken mjölksyra, men det rann en liten bäck där bredvid stigen så jag tänkte att det är ju uppåt den ligger den där källan och vatten behöver jag ju. Sedan är ju inte 400 m så jäkla långt heller så jag knatade på. Jo men visst, 400 m in my ass... Den tog ju aldrig slut den där stigen och den där toppen kom ju aldrig. Helt jävla genomsvettig och blöt om fötterna kröp jag gråtandes sista biten i geggan. Haha, nästan så i alla fall. (kollade på kartan efteråt och de där 400 metrarna visade sig vara 850 meter...)    

Men OMAJGAD vad värt det var att ta sig upp! Kolla utsikten! Törstig och svettig kom jag upp och grät en liten tår av lycka. Utsikten var såååå fin att det inte gjorde något att den där förbaskade källan inte låg där uppe heller. Haha, jäkla oflyt hela tidn.. 

Slängde av mig ryggan och sprang runt som en liten duracellkanin och fotograferade allt och inget. Råkade också kliva på mina nya solglasögon i all iver så de blev helt skeva. Men jag var helt endorfinstinn så jag skrattade bara och sprang vidare med kameran som den galna idiot jag är. 

Man måste bara älska bergs-tuttarna! <3

Insåg att mina äventyr formodligen tagit mycket längre tid än jag räknat med (som vanligt..) så även om jag önskade att jag kunde sitta uppe på bergstoppen typ forever och helst lite till så var jag tvungen att gå tillbaka för att lokalisera drickbart vatten. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog med mig tältet och allt de andra för att istället tälta uppe på toppen. Hade så velat fotografera solnedgången där uppe. Men det blir fler gånger! 

På vägen ner från toppen klev jag rakt ner i ett gyttjehål som försökte äta mig levande. Omysigt kände mina fötter. 

Men fint var det där längs stigen! På nervägen gick det, tack vare naturlagarna, mycket lättare så då passade jag på att fotografera. Jag har märkt så här i efterhand att när det var som jobbigast plockade jag aldrig fram kameran. Så jag har inga direkta bilder från de jobbiga sekvenserna. Vilket är lite synd eftersom det är stora glapp i bildhändelserna. Haha. Men något måste man ju ha i minnet också antar jag? 

Kände mig som värsta djungelkvinnan bland alla de spretiga ormbunkar som försökte äta upp stigen. 

Tillslut hittade jag en bäck med det klaraste godaste vattnet! Lätt värt lite mask i magen kände jag vid det laget. Såååå törstig! 

Sedan kom jag äntligen fram till "lägret" igen. Påfylld med vatten och helt jävla dyngsur om fötter och ben. Gjorde upp en eld för att försöka torka lite. Hade typ inget att elda förutom några vedträn. Trodde inte att jag skulle få fyr på den utan en massa sådana där torra grankvistar vilket det tydligen inte kryllar av ute på en myr. Haha, så jävla dum. Men jag satt och skalade vedträna på barken och hittade en tampong (sett på ett ramboklipp på FB, så man är ju lite med i vildlivet så att säga xD ) i jackfickan som jag slaktade och ta´da en eld blev till. 

Så där satt jag framför elden, med en kopp te och såg skymningen anlända likt ett rosafluffigt duntäcke. Fiskarna vakade runtomkring och lämnade perfekta ringar på den annars spegelblanka sjön. 

Reste upp bajstältet och det gick förvånandsvärt bra med tanke på att det var första gången. Haha. 

Huuuuur fin utsikt? <3

När det började bli mörkt på riktigt blev jag så sjuuuukt mörkrädd. Haha, lätt att skratta åt nu men då var det inte roligt. Jag kröp in i tältet och var helt jävla livrädd. Fyraåringen i mig kom fram och jag vågade knappt andas på grund av alla monster under sängen. Vad var jag rädd för egentligen? Ja, jag vet faktiskt inte. Att det skulle komma någon kanske, eller typ ett djur? Jag vet faktiskt inte vad jag var så jäkla rädd för, kanske bara hela grejen, där ligger jag i ett sketet tält mitt i ingenstans. Så oerhört sårbar och ensam. (Man vill ju inte dö i ett fult tält så att säga, ska man dö i ett tält ska det ju åtminstonde vara i ett fint sådant...) Jag fick mer eller mindre panik över att jag inte såg vad som hände utanför tältet. Förstår ni hur mycket allting låter när det där vardagliga bruset saknas? En fluga låter som ett jäkla stridsplan för fan. Så alla dessa ljud utanför, prassel och knak och brak och allting var ju stora håriga troll med huggtänder och med stor guldring i näsan. Fantasin och dess påhitt, man måste bara älska den...  

Det blev inte många timmars sömn den natten. Knappt en endaste faktiskt. Efter att ha slumrat till och vaknat om vartannat frös jag så mycket att jag höll på att bilda iskristaller i skinnet. Jag gav tillslut upp och öppnade tältduken och möttes av den vitaste tjockaste dimman. Lite kontrast att gå och lägga sig till en fluffigt rosa solnedgång för att sedan vakna till den blötaste dimman. Allting var fuktigt och blött, jag var kall ända in i skelettet och så jäkla sliten. Jag klädde på mig alla kläder jag hade med mig och började göra en eld. Känslan sedan när elden värmde sådär gåshudskittlande skönt <3 

Jag drack morgonkaffet och åt frukost. Dimman fortsatte dansa mystiskt runt mig men eftersom klockan bara var 04:00 på morgonen tänkte jag att den förmodligen ger med sig så fort dagen vaknar. Det gjorde den inte, men det var okej ändå.

Försöker desperat tina mina dyngsura skor. Verkligen blöta rakt igenom. Jag kände ett starkt obehag inför att stoppa ner fötterna i ett par blöta och iskalla skor. Så de fick ligga och mogna i brasan ett bra tag medan jag sörplade kaffe och njöt av ljuset som äntligen kommit för att skrämma bort alla troll... Hahaha, så tragiskt, men så sant. 

När skorna var torra och VARMA tog jag en liten tur med kameran. Ser ni pippifågel? 

Det fanns tuuuuuusen spindelnät fulla av daggdroppar. Här ångrade jag så bittert att jag inte hade med mig mitt macro </3

Solen som tappert försöker kämpa sig igenom dimman. 
(Justja, det slutade med att jag, på natten, släpade in tältet i vindskyddet. Haha. Tänkte att då har jag i alla fall skydd bakåt och från sidorna, man har ju överlevnadsinstinkt så att säga. Blev aldrig att jag fotade det, tror jag skämdes lite för mycket för att få det på bild. xD) 

Det var så fint med solen och dimman! 

Ett till av alla tusen spindelnät! Hade bara mitt 70-300 objektiv så bilderna blev inte jättebra på spindelnäten. Får försöka ge mig ut någon morgon här för att göra ett nytt försök med macrot. 

Sedan började vandringen i ett dimmigt landskap mot bilen. 

Vägen tillbaka var väldigt tacksam att gå, som en liten skogsväg liksom. Gick ju hur smidigt som helst. 

Så obehagligt med dimman och vad som nu än kan tänkas gömma sig där inne xD #hejfegis

Det var verkligen stämningsfullt att gå där i dimman. Helt tyst förutom mina egna fotsteg och mitt flåsande. 

Sedan, gissa vad jag hittade om inte den där jäkla vattenkällan. Hahaha! Väl utmärkt så att säga. Dock såg vattnet inte direkt mums ut. Låg någon död fluga och lite random skräp och partiklar från naturen och guppade på vattenytan. Så jag ångrar inte direkt mitt vattenval kvällen innan... 

Kanske inte helt otippat att det kom ett till spindelnät, men tyckte det var så häftigt att det liksom hängde helt random från trädet. 
Sedan tar bilderna slut här. Här blev dimman så jäkla tjock att den inte ens blev fin på bild. Det blev liksom bara helt vitt. Jag var också så trött och sliten och hade sådan fruktansvärd träningsvärk i axlar och ben. Skavsår på hjärnan av all tystnad. Sista biten var faktiskt väldigt jobbig att ta sig igenom. Tror det mest berodde på sömnbristen.
När jag kom fram till bilen lade jag mig raklång på marken och typ grät. Jag kokade mer kaffe och åt resterna av min matsäck. Helt jävla skitstolt över mig själv. Jag gjorde det och jag gorde det jävligt bra! För att vara första gången.. 

Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har frysit och jag har svettats. Jag har ramlat och jag har rest mig igen. Jag har värmt mig på den mysigaste elden jag någonsin har gjort. Jag har svurit och jag har njutit. Jag har ifrågasatt mig själv och hela grejen och jag har älskat mig själv så jävla mycket för att jag faktiskt gjorde det.  

Det kommer helt klart bli fler sådana här äventyr, dock ska jag nog läsa på lite mer om vandring och vad man bör ha för tält och utrustning (jo, jag inser också att mitt skitfula biltematält inte är ett optimalt vandringstält. Tältet heter roskilde, det säger allt...)

Nu ska jag nog ta och gå igenom lite fler bilder från Norge. :)
/Hörs hej!  
 
naturens reflektioner

Nikon D800 & Nikon AF-S 16-35/4 G ED VR

Efter att jag slutade jobbet i lördags var det fina tunna slöjmoln på himlen. Jag var egentligen skittrött och ville inget annat än att komma hem och lägga mig i fosterställning på soffan. De flesta fotoställen jag har kräver att man går ganska långt för att komma ut till havet vilket jag inte riktigt kände mig upplagd för efter en hel dag ute på golvet. Tunna slöjmoln brukar kunna bli väldigt fina vid solnedgången så jag lyckades ändå släpa mig ut till bilen och körde iväg till den plats som kräver kortast promenad. Tyvärr är detta en badstrand och så här i sommartider finns det ju faktiskt folk som badar, tydligen också sent på kvällen. Jag kände inte riktigt för att stövla ner till stranden där folk låg på sina badhandukar med stora solhattar och bah : Ursäkta, coming through, ursäkta, coming through. Med kameraprylar likt en packåsna. Så jag åkte destinationslöst vidare.

Tänkte att jag tar väl den där låååånga promenaden ändårå och körde ut till mitt absoluta favoritställe (platsen där min header är tagen). Men så ser jag att vägen den liksom fortsätter ju, så jag gjorde en liten upptäcksfärd och kom ut till en liten båthamn med bryggor. Det var i princip bara att parkera bilden och kliva ur så stod man på bryggan. Hur perfekt blev inte det liksom. Så där satt jag på bryggan och viftade på benen med spegelblankt vatten och underbara färger på himlen en ljummen sommarkväll mitt i juni och bara njöt skiten ur solnedgången. 

Hörs hej! :)

djuren i skogen
 Nikon D800 & Nikon AF-S 70-300mm F4.5-5.6G IF-ED VR
 
 
Nu är jag hemma igen från Norge. HERREGUD vilken resa. Det har varit så fint, så mysigt och helt jävla underbart bara. Haha. Jag har "lite" bilder att gå igenom så det kommer nog ta ett litet tag innan de kommer upp här. Men börjar med några bilder som jag tog från bilen på vägen till Norge.
Först såg vi en Älg som stod helt perfekt på ett backkrön, tyvärr hann jag inte ställa in exponeringen riktigt rätt innan det kom en bil och skrämde bort älgen. Men efter att ha kört 300 meter stod det en till älg som jag fick en bättre bild på. Så bilen är förlåten. (Han låg bland top fem på min "folk jag kommer hata för alltid" -lista där ett tag.) 

Vi körde först till Nymon i sälen och sov där en natt för att dagen efter åka vidare till Geiranger. På väg från Sälen på morgonen såg vi en uggla sitta helt perfekt på en pinne i vägkanten. Jag blev kanske lite väl överexalterad och skrek lite som en galen människa i bilen. Vi hade rätt många bilar bakom oss och hade inte riktigt läge att stanna mitt på vägen. Så vi fick åka och vända några gånger, tio för att vara exakt, tills det gick att stanna så jag kunde hoppa ut och springa ner i diket för att fotografera. Blev så himla nöjd, har länge velat se en uggla och fotografera. Har ju sett ugglor på zoo men det är ju inte riktigt samma sak som att se en ute i det fria. 

Nu ska jag mysa på i regnet. Slå på min ljudbok och börja blädra bland de andra bilderna. 

Hörs hej! :D