I fredags åkte vi till rullsand för att fiska och jag hade kameran med mig då jag visste att vi skulle vara där när solen gick ner. När solen precis gått ner vid horisonten och det började bli mörkt ute gick jag själv längs strandkanten samtidigt som jag gick och filosoferade om livet. Eftersom mörkret höll på att landa och stranden består av handbollsstora stenar gick jag och kollade på mina egna fötter för att se så jag inte kliver fel och är tvungen att offra en fot eller så. Denna kvällsprommis var högst angenäm tills de att en enorm grå klump med kastanjeögon knorrandes tittade upp mig. Jag blev rädd på ett helt orimligt sätt. Jag skrek så mycket att de på andra sidan östersjön lär ha hört mitt urvrål. Den stackars lilla sälkuten blev nog minst lika rädd för mig som jag blev för den för den flydde ner i vattnet. Men eftersom de inte är allt för snabba på land så hann jag faktiskt ta några kort innan!