Expedition Edsåsdalen
Hej på er! 
Här kommer ett väääääääldigt långt inlägg med typ tusen bilder och tankar om en liten utflykt jag för någon helg sedan fick för mig att göra. Jag fick nämligen den briljanta idén om att jag skulle åka och vandra/fotografera själv. Det började med att jag för första gången i sommar var långledig från jobbet. Hela tre dagars ledigt. Jag hade många planer och idéer om hur jag ville spendera dessa tre lediga sommardagar. Tyvärr kände inte mina nära och kära för att dela mina planer och idéer. Den ena drog till Norge. (Jag vet, Norge utan mig. Det är skandal...) Den andre drog till Spanien och den Tredje och fjärde och resten jobbade typ. Så där satt jag och min ledighet helt själva.  

Jag frågade mig själv vad jag helst av allt ville göra? 
Givetvis, fotografera. Men åk och fotografera då, tänkte jag och googlade på fina platser i Svergie och helt plötsligt hade jag köpt ett skitfult biltematält, rotat fram en begagnad sovsäck (från min bror) och packat mitt lilla stormkök och satt i bilen på väg upp till Edsåsdalen för vandring. 
Det var med skräckblandad förtjusning jag satt där i bilen, herremingud, inte kan väl jag någonting om det här med vandring och naturliv. Men hur svårt kan det vara egentligen? Det är väl typ bara att...gå...eller? 


Jag kom fram mitt i natten och sov därför första natten i bilen, på morgonen drog jag upp rullgardinen (läs ett gammalt skitgt och trasigt lakan virat runt diverse backspeglar och bilrelaterade prylar) till ett härligt och uppfriskande spöregn. Mums...
Här kokar jag kaffe på stormköket med en äcklig vind som ideligen, ideligen blåster ut gasollågan. Nyvaken, frussen och lite skör funderade jag på om jag inte bara skulle vända och åka hem igen. Jag kände mig så himla ensam och idiotisk. Vad fan håller jag på med egentligen?   
Efter en kopp värmande kaffe packade jag i alla fall om och bantade ner packningen lite. Spände fast sovsäck och liggunderlag och testade gå omkring lite med ryggan. Shit, den här väskan kommer bli min död kände jag redan då. Men jag kunde inte banta ner den mer. Eller jo, jag kunde ju lämna kameran men som ni förstår var inte det ett alternativ.  

Sedan började jag att gå. Det gick skitbra i 100 meter, sedan höll jag bokstavligt talat på att tuppa av. Så.jävla.tungt. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig och svettades som en idiot. Det var ett konstant lut uppför och jag ställde mig flåsande mot ett träd och hällde i mig vatten samtidigt som jag funderade på hur fan jag skulle klara av de dryga 2 milen? Haha. Jag gick, vilade, gick, vilade. Tillslut kom jag fram till ett vägskäl, (vilket jag visste skulle komma enligt kartan) där satte jag mig och åt lunch, det känndes som att jag nu ändå gått hälften (för dagen) så det här går ju bra ändå. Kollade GPS:en och bröt ihop fullständigt när jag inser att jag bara hade gått 3 km. Jag blev så sänkt då och där att jag var på väg att gå sönder. Jag kunde ju vända men jag skulle ändå behöva gå de 3 kilometrarna tillbaka. Fortsatte jag var jag också tvungen att gå, (no shit liksom, det var väl ändå vandring du gett dig ut på Sherlock?). Hur jag än gjorde var jag ju tvungen att fortsätta att gå och det kändes så klaustrofobiskt på något vis. Men min stolthet vägrade att ge upp, jag är sådan liksom. Envis som ett jävla bergatroll, har alltid varit och kommer nog alltid att vara. Så jag fortsatte gå helt enkelt. Tur var väl det för efter typ hundra meter kom jag ut på en myr och det var sååå himla fint där! 

Ute på myren hittade jag en liten bäck där jag satte mig och dinglade med benen, solen sken, det var så himla fint och mysigt. Mitt humör lättade och jag började njuta av naturen, ensamheten och hela grejen. Väskan kändes lättare att bära och allting flöt på så jäkla bra. Tänk vad humöret gör mycket.  

Så magiskt fiiiint landskap, här blev jag helt nipprig! <3 

Kom fram till en fin sjö! 

Ute på myren flöt vandringen på så jäkla bra, det kändes inte alls lika jobbigt längre och jag kom fram mycket fortare än vad jag hade räknat med till platsen jag sett ut som "läger" för natten. Jag kokade lite soppa till lunch och drack lite kaffe och njöt i solen. Harmoni för själen. Låter så himla klyschigt men det var verkligen som balsam för själen. Här satt jag länge och njöt. Eftersom klockan bara var två/tre på dagen när jag kom fram funderade jag på om jag inte bara skulle gå hela vägen på en gång. Vad skulle jag göra där i flera timmar liksom. Men någonting i mig ville sova kvar, testa vad jag klarar av typ. Hahaha, så himla dumt. Men jag hade ju köpt ett skitfult tält från biltema och allt.

Jag gick igenom mat och vattenförådet och insåg att vattnet inte skulle räcka. Så jag bestämde mig för att lasta av det klumpigaste delarna av packningen, tältet, sovsäcken och liggunderlaget för att gå heeeeela vägen tillbaka över myren och hämta vatten från "livets källare" som broschyren så fint rekommenderade en att göra.  
På vägen tillbaka såg jag vad jag tror var en ljungpipare. Eller ja, två ljungpipare som sprang runt och pep åt varandra. Lät väldigt roligt. Satt ganska länge och "fågelskådade" och njöt av att verkligen inte behöva stressa till någonting. 

Jag hittade aldrig på den där vattenkällan, jag fattade inte vad den där "kartan" menade heller. - Gå 400m ditåt och där är vattenkällan och i samma text stod något om någon utkiksplats också. Så jag gick och kom fram till en skylt dit vägen började till utkiksplatsen. Förvirrad som jag är fick jag för mig att den där källan skulle ligga uppe på toppen så jag började gå uppåt. Det var en jääääkla uppförsbacke, herremingud vilken mjölksyra, men det rann en liten bäck där bredvid stigen så jag tänkte att det är ju uppåt den ligger den där källan och vatten behöver jag ju. Sedan är ju inte 400 m så jäkla långt heller så jag knatade på. Jo men visst, 400 m in my ass... Den tog ju aldrig slut den där stigen och den där toppen kom ju aldrig. Helt jävla genomsvettig och blöt om fötterna kröp jag gråtandes sista biten i geggan. Haha, nästan så i alla fall. (kollade på kartan efteråt och de där 400 metrarna visade sig vara 850 meter...)    

Men OMAJGAD vad värt det var att ta sig upp! Kolla utsikten! Törstig och svettig kom jag upp och grät en liten tår av lycka. Utsikten var såååå fin att det inte gjorde något att den där förbaskade källan inte låg där uppe heller. Haha, jäkla oflyt hela tidn.. 

Slängde av mig ryggan och sprang runt som en liten duracellkanin och fotograferade allt och inget. Råkade också kliva på mina nya solglasögon i all iver så de blev helt skeva. Men jag var helt endorfinstinn så jag skrattade bara och sprang vidare med kameran som den galna idiot jag är. 

Man måste bara älska bergs-tuttarna! <3

Insåg att mina äventyr formodligen tagit mycket längre tid än jag räknat med (som vanligt..) så även om jag önskade att jag kunde sitta uppe på bergstoppen typ forever och helst lite till så var jag tvungen att gå tillbaka för att lokalisera drickbart vatten. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog med mig tältet och allt de andra för att istället tälta uppe på toppen. Hade så velat fotografera solnedgången där uppe. Men det blir fler gånger! 

På vägen ner från toppen klev jag rakt ner i ett gyttjehål som försökte äta mig levande. Omysigt kände mina fötter. 

Men fint var det där längs stigen! På nervägen gick det, tack vare naturlagarna, mycket lättare så då passade jag på att fotografera. Jag har märkt så här i efterhand att när det var som jobbigast plockade jag aldrig fram kameran. Så jag har inga direkta bilder från de jobbiga sekvenserna. Vilket är lite synd eftersom det är stora glapp i bildhändelserna. Haha. Men något måste man ju ha i minnet också antar jag? 

Kände mig som värsta djungelkvinnan bland alla de spretiga ormbunkar som försökte äta upp stigen. 

Tillslut hittade jag en bäck med det klaraste godaste vattnet! Lätt värt lite mask i magen kände jag vid det laget. Såååå törstig! 

Sedan kom jag äntligen fram till "lägret" igen. Påfylld med vatten och helt jävla dyngsur om fötter och ben. Gjorde upp en eld för att försöka torka lite. Hade typ inget att elda förutom några vedträn. Trodde inte att jag skulle få fyr på den utan en massa sådana där torra grankvistar vilket det tydligen inte kryllar av ute på en myr. Haha, så jävla dum. Men jag satt och skalade vedträna på barken och hittade en tampong (sett på ett ramboklipp på FB, så man är ju lite med i vildlivet så att säga xD ) i jackfickan som jag slaktade och ta´da en eld blev till. 

Så där satt jag framför elden, med en kopp te och såg skymningen anlända likt ett rosafluffigt duntäcke. Fiskarna vakade runtomkring och lämnade perfekta ringar på den annars spegelblanka sjön. 

Reste upp bajstältet och det gick förvånandsvärt bra med tanke på att det var första gången. Haha. 

Huuuuur fin utsikt? <3

När det började bli mörkt på riktigt blev jag så sjuuuukt mörkrädd. Haha, lätt att skratta åt nu men då var det inte roligt. Jag kröp in i tältet och var helt jävla livrädd. Fyraåringen i mig kom fram och jag vågade knappt andas på grund av alla monster under sängen. Vad var jag rädd för egentligen? Ja, jag vet faktiskt inte. Att det skulle komma någon kanske, eller typ ett djur? Jag vet faktiskt inte vad jag var så jäkla rädd för, kanske bara hela grejen, där ligger jag i ett sketet tält mitt i ingenstans. Så oerhört sårbar och ensam. (Man vill ju inte dö i ett fult tält så att säga, ska man dö i ett tält ska det ju åtminstonde vara i ett fint sådant...) Jag fick mer eller mindre panik över att jag inte såg vad som hände utanför tältet. Förstår ni hur mycket allting låter när det där vardagliga bruset saknas? En fluga låter som ett jäkla stridsplan för fan. Så alla dessa ljud utanför, prassel och knak och brak och allting var ju stora håriga troll med huggtänder och med stor guldring i näsan. Fantasin och dess påhitt, man måste bara älska den...  

Det blev inte många timmars sömn den natten. Knappt en endaste faktiskt. Efter att ha slumrat till och vaknat om vartannat frös jag så mycket att jag höll på att bilda iskristaller i skinnet. Jag gav tillslut upp och öppnade tältduken och möttes av den vitaste tjockaste dimman. Lite kontrast att gå och lägga sig till en fluffigt rosa solnedgång för att sedan vakna till den blötaste dimman. Allting var fuktigt och blött, jag var kall ända in i skelettet och så jäkla sliten. Jag klädde på mig alla kläder jag hade med mig och började göra en eld. Känslan sedan när elden värmde sådär gåshudskittlande skönt <3 

Jag drack morgonkaffet och åt frukost. Dimman fortsatte dansa mystiskt runt mig men eftersom klockan bara var 04:00 på morgonen tänkte jag att den förmodligen ger med sig så fort dagen vaknar. Det gjorde den inte, men det var okej ändå.

Försöker desperat tina mina dyngsura skor. Verkligen blöta rakt igenom. Jag kände ett starkt obehag inför att stoppa ner fötterna i ett par blöta och iskalla skor. Så de fick ligga och mogna i brasan ett bra tag medan jag sörplade kaffe och njöt av ljuset som äntligen kommit för att skrämma bort alla troll... Hahaha, så tragiskt, men så sant. 

När skorna var torra och VARMA tog jag en liten tur med kameran. Ser ni pippifågel? 

Det fanns tuuuuuusen spindelnät fulla av daggdroppar. Här ångrade jag så bittert att jag inte hade med mig mitt macro </3

Solen som tappert försöker kämpa sig igenom dimman. 
(Justja, det slutade med att jag, på natten, släpade in tältet i vindskyddet. Haha. Tänkte att då har jag i alla fall skydd bakåt och från sidorna, man har ju överlevnadsinstinkt så att säga. Blev aldrig att jag fotade det, tror jag skämdes lite för mycket för att få det på bild. xD) 

Det var så fint med solen och dimman! 

Ett till av alla tusen spindelnät! Hade bara mitt 70-300 objektiv så bilderna blev inte jättebra på spindelnäten. Får försöka ge mig ut någon morgon här för att göra ett nytt försök med macrot. 

Sedan började vandringen i ett dimmigt landskap mot bilen. 

Vägen tillbaka var väldigt tacksam att gå, som en liten skogsväg liksom. Gick ju hur smidigt som helst. 

Så obehagligt med dimman och vad som nu än kan tänkas gömma sig där inne xD #hejfegis

Det var verkligen stämningsfullt att gå där i dimman. Helt tyst förutom mina egna fotsteg och mitt flåsande. 

Sedan, gissa vad jag hittade om inte den där jäkla vattenkällan. Hahaha! Väl utmärkt så att säga. Dock såg vattnet inte direkt mums ut. Låg någon död fluga och lite random skräp och partiklar från naturen och guppade på vattenytan. Så jag ångrar inte direkt mitt vattenval kvällen innan... 

Kanske inte helt otippat att det kom ett till spindelnät, men tyckte det var så häftigt att det liksom hängde helt random från trädet. 
Sedan tar bilderna slut här. Här blev dimman så jäkla tjock att den inte ens blev fin på bild. Det blev liksom bara helt vitt. Jag var också så trött och sliten och hade sådan fruktansvärd träningsvärk i axlar och ben. Skavsår på hjärnan av all tystnad. Sista biten var faktiskt väldigt jobbig att ta sig igenom. Tror det mest berodde på sömnbristen.
När jag kom fram till bilen lade jag mig raklång på marken och typ grät. Jag kokade mer kaffe och åt resterna av min matsäck. Helt jävla skitstolt över mig själv. Jag gjorde det och jag gorde det jävligt bra! För att vara första gången.. 

Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har frysit och jag har svettats. Jag har ramlat och jag har rest mig igen. Jag har värmt mig på den mysigaste elden jag någonsin har gjort. Jag har svurit och jag har njutit. Jag har ifrågasatt mig själv och hela grejen och jag har älskat mig själv så jävla mycket för att jag faktiskt gjorde det.  

Det kommer helt klart bli fler sådana här äventyr, dock ska jag nog läsa på lite mer om vandring och vad man bör ha för tält och utrustning (jo, jag inser också att mitt skitfula biltematält inte är ett optimalt vandringstält. Tältet heter roskilde, det säger allt...)

Nu ska jag nog ta och gå igenom lite fler bilder från Norge. :)
/Hörs hej!  
 
Skuleskogens nationalpark
Så i helgen fick vi, jag och min trogna vapendragare, för oss att vi skulle åka och vandra i höga kusten. Skuleskogens nationalpark. Eftersom att vi är sådana frilufsmänniskor packade vi vårat superdyra tältet och våra supergosiga sovsäckar Alltså, två feta duntäcken och varsin kudde, lite trasor och lite lakan och så... bilen. 
Vi har haft det supermysigt och jag tänkte om jag skulle dela upp inlägget i två delar men vad fan, jag kör allt i ett. Så var beredd på ett lååååångt inlägg med mycket bilder... 
 

Eftersom varken jag eller Jessica äger ett tält bestämde vi oss för att sova i bilen och här har vi nyss vaknat och håller på att värma kaffe på stormköket. Fruktansvärt mysigt om ni frågar mig. 
Jessica avnjuter en delikat frukost i bilen.
Kommer blanda med lite mobilbiler. På vissa ställen där vi vandrade var det svårt att ha kameran uppe eftersom jag var tvungen att använda båda händerna för att typ klättra och sådant. Då var det lättare att ta upp telefonen och ta bilder så det kommer några sådana kort också. Även om de är i sämre kvalitet.  

Här har vi nyss handlat dagens förnödenheter och hittade en fin brygga längs vägen som vi stannade på. Här övervägde vi starkt att skita i vandringen och istället ligga här och steka i solen hela dagen... 

För en som bor i det plattaste landskapet genom alla tider så är det mysigt att få se lite kullar och berg. Även om det inte är så "höga" egentligen. 
Efter att ha handlat började vi packa och förbereda. Här ser ni mig som i förebyggande syfte plåstrar om mina framtida skavsår. 
 Vi gick in till Naturum för att hämta en karta och planera vilken väg vi skulle ta. Vi valde en tur på en mil. vilket låter som en dans på rosor. Eller hur? Mh, riktigt så var det inte. Tanten i disken sade att den där milen brukar ta 6 timmar att gå. Prrfft. Sade vi. Inte en chans. Men jodå så att eh.. Det tog en jävla tid. Men till vårt försvar gick vi nästan två mil allt som allt. Enligt Iphonen besteg vi 62(!) trappor. 
För att komma till leden behövde vi ta bilen en bit till den västra ingången. Men på väg till bilen hittade vi en skylt, pekandes rakt upp på tutt-berget ni såg bakom naturm. På skylten stod det 0,8 grottan. Typ, något sådant. Så vi bah; Dah, en grotta måste man ju kolla på och så gick vi. Herremingud, säger jag bara, vad det brände i skinkorna. Det var brant upp. Väldigt brant upp. Medan jag efter en sisodär 100 meter står dubbelvikt och flåsandes torkar svetten ur fejset kommer två barn och liksom springer förbi mig i ultrarpid fart och jag kände bara: shit vad jag har blivit gammal och otränad. (Förut var jag i alla fall ung och otränad..)  Den där milen vi skulle gå kändes för tillfället väldigt låååååångt borta. 
   

Har har vi precis kommit fram till grottan och en svettig Jessica luftar armhålorna. Jag lätt besviken över att den där grottan mer var en krater i bergsväggen och inte, som jag trodde, en grotta med gångar och tusentals fladdermöss och ja, jag har en ganska livlig fantasi. 

Det var i alla fall en otroligt fin utsikt där uppe helt klart värt mjölksyran i stjärten. Lilla huset ni ser är en del av naturm och parkeringen vi spenderade natten på. Jag dog några gånger av svindel. 

Den så kallade "grottan". Vet att vinkeln är lite mongo men det var så mycket folk där som jag inte ville ha med på bilden. Dock fick jag med två barn ätandes på sin matsäck. Har nog gjort den sämsta redigeringen någonsin för att få bort barnen. Men det tar vi inget extra för. 
På väg ner igen, och medan jag springer och jagar en fjäril fyller Jessica på energidepåerna, lagom road av min fjärilsjakt. Det blev ingen bild på fjärilen då den inte riktigt ville sammarbeta. Däremot kom det en liten ekorre och en söt liten fågel. 
Måste ju testa om det fungerar liksom, vilket vi nu vet att det gör... 

Här har vi precis börjat gå den riktgia leden och har hittat ett vattenfall som säkert är jättefint när det faktiskt rinner vatten där. Nu var det lite, lite vattenstänkt. Jag var ju givetvis tvungen att fota
 
                   
Eftersom att vattenfallet knappt var synligt var jag tvungen att klättra ut till vattenstänket. Jag offrade min ena fot här, som blev dygnsur. Allt för fotokonsten. 

Jessica pekar på riktigt vitmossa. Alltså inte den man lägger i adventsljustaken. 

För lääänge sedan. Kommer inte ihåg hur länge sedan nu. Eftersom jag har sämst minne. I alla fall låg havsnivån här uppe förut. Vilket är låååångt över den nuvarande havsnivån. Det var häftigt för stenarna låg fortfarande i "vågformade" rännor efter havet. (Shit vad jag aldrig ska bli lärare insåg jag när jag läste det här stycket, haha) 
Det var otroligt olika natur. Från trollskog till lövskog till fjällskog(?) som på bilden under. 
Så himla mysigt med trägångarna men tyvärr varade det inte så länge tills det såg ut så här. Rakt upp för. Supermegasvettjobbigt. 
Men som vanligt var det jättefint och så värt det jobbiga. 

På kartan var det en bild på två klippväggar. Som en spricka i berget likt denna på bilden. Men på kartan var den tusen gånger värre och liksom häftigare. Vi lätt besvikna bah; Jaha, det här är ju inte ens samma. Värdelöst och så vek vi av till höger istället. För att klättra upp till toppen. 

Här var jag så kissnödig att jag liksom inte kunde hålla mig längre. Så jag satte mig i blåbärsriset och kissade. När jag nöjt sitter där och känner hur trycket lättar säger Jessica att det kommer några. Hjälp liksom. Jag som sitter uppe på en platå har ju hela härligheten i ansiktshöjd för de som går på "stigen" får lätt panik och säger åt Jessica att stoppa dem. Hon säger åt dem att stanna och vända sig om. Dock måste ju killen som går först verkligen kolla att jag kissar och gissa om han får en chock när han får ögonkontakt med mitt underliv... Jag lingonröd i fejset torkar mig skamset och överväger starkt att hoppa av berget så fort vi når toppen. 

Uppe på toppen ångrade jag mig, inte fan tänker jag hoppa och missa den här utsikten. Dah, liksom. 

Här bestämde vi oss också för att äta vår lunch. 

Efter lunchen fortsatte vi vår vandring och kom fram till avgrunden som var som på bilden på kartan. Det roliga är att hade vi bara gått tre meter till istället för att svänga av åt höger till bergstoppen hade vi varit där. Men tur att vi tog den vägen ner också och inte hade fortsatt från bergstoppen. För då hade vi missat den helt.  

Så otroligt häftigt. Men som vanligt är det svårt att fota sådant här och få det lika amazing på bild som i verkligheten. Men försökt drömma er dit. 

Jag väntade på att Birk och Ronja skulle komma flygandes över oss, men nope. 

Här stannade vi och kokade kaffe. Var så himla mysigt här. Många hade stannat där för att slå läger över natten. Vilket vi säkert också hade gjort om vi bara hade haft ett tält. Berget ni ser är de berget vi åt lunch uppe på. Om ni kollar till vänster ser ni också vart sprickan är. Den syns som ett litet V typ. 

Vet inte varför jag inte tog upp kameran och fotoade här, för det var väldigt fint. Förmodligen orkade jag inte. Började bli rätt mör i kroppen. 
Här dog vi i några minuter. Solen började gå ner över berget och vi, som typ bara var halvägs började bli oroliga för att inte hinna fram innan det skulle bli mörkt. Så här sitter vi och smider planer om hur ska sova under en gran och hur långt matförådet räcker...

Men vi skottade på trots att det började skymma och vi kom återigen till trollskogen. 

Vi började känna ett litet lätt obehag över mörkret som sakta men säkert landade över oss. På bilderna ser det fortfarande ljust ut men jag har väldigt långt slutartid och högt ISO. 

När vi på morgonen bytte om på macken hörde vi mackbiträdet och en äldre herre prata om att de under veckan hade varit tvugna att skjuta en björn här. Så när skymningen kom plockade Jessica på sig lite stenar och jag övade på att svinga kameran... 

Här hade vi varit ute nästan hela dagen och började bli trötta och hungriga och det lät ungefär så här: "men hur jävla långt till ska vi behöva gå egentligen". Sedan började vi prata om max och hur vi kände att vi var färdiga med frilufsandet...  

När vi kom fram till bilen var det bäcksvart ute och månen var riktigt stor och nästan röd. Så fint och vi var så glada över att äntligen vara framme. Vi började vår vandring vid elva på förmiddagen och kl 20:00 var vi framme vid bilen igen. 
Vi åkte då in till Ö-vik för att handla vatten och frukost sedan åkte vi till Norra ingången och spenderade natten där. Här avnjuter vi frukost dag två.  

Innan vi åkte mot Fjällräven outlet tog vi en liten kort tur vid norra ingången. Det var otroligt fint även här och det var synd att vi inte hade mer tid på oss för att gå längre. 

Stannade och kollade på den fridlysta laven som jag inte minns vad den heter. Sämst minne som vanligt. Men det var något med skägg... tror jag. 

Biologen har stannat för att ta kort på den skägglysta laven och fotografen blev lite kär i ljuset och fotograferade. 

 


Det har varit så himla härligt och mysigt de här dagarna och vi bestämde att vi har som mål att besöka alla nationalparker i hela Sverige. Vi bestämde oss också för att köpa ett riktigt tält och bättre utrustning. Så att man nästan gång kan gå en lite längre tur. Vilket jag ser fram emot! Det har varit jobbigt, men helt klart värt det!   
Fulufjället #2
Då kommer resten av bilderna från vår lilla roadtrip. 

Snön blåste och liksom lystes upp av solen på ett helt magiskt sätt, jag satt där i den iskalla vinden skitlänge och försökte få det att synas på bild. Men det var skitsvårt och det här var den bäta bilden där det syntes mest och då är det ändå mycket mer än vad som syns på bilden. 

Medan jag sitter i den iskalla vinden och försöker få kort på stoftet höll Vippis på att frysa till is, stackarn. Låg bara och skakade men det blev bättre när han fick lite värme från Jessica. Det blåste verkligen på ett sjukt sätt där uppe och det var inte direkte några varma vårvindar som kramade oss, nej det var mer som att isblock från arktis blåste in i ansiktet på en. 

Försökte igen att fånga stoftet men det var verkligen skitsvårt. För bilden ger inte en rättvis bild av hur det såg ut egentligen. 

Eftersom att jag fastnade överallt för att ta kort låg Jessica och Vippis hundra meter framför så här är Jessica glädjerop när hon och vippis nådde toppen! 

Jag kom på att jag nästan inte hade tagit några bilder åt "andra" hållet där den verkliga vyn fanns så försökte ta ett kort, men nej det gick inte. Jag höll på att tippa omkull i svindel. Herregud, är det ålderstecken kanske? Aldrig har jag väl förut varit höjdrädd och fått svindel? Alla bilder tagna från andra hållet ser alltså ut så här, haha. Halvt vinklat åt det hållet. Tror att det var för att det var så brant också, för när vi väl kom upp på toppen gick det bättre. Där det liksom var "plan" mark. 

Här är jag äntligen uppe på toppen också, det var så mäktigt. Fanns inte så mycket att se förutom detta öde snölandskap som fortsatte i all oändlighet. Men ändå, det var fint i sin enkelhet. 

Jag testade att byta objektiv från vidvinkel till macro, fast bestämd om att fånga stoftet så som det faktiskt såg ut och det gav faktiskt resultat. Så tänk er det här stoftet på de andra bilderna också så får ni en liten hum om hur det såg ut in real. Det var dock inte så skönt när det kom en extra kraftig vinspust som kaste upp det där i ansiktet vilket kändes som att få en hög med spikar kastade i fejset. AJ! När jag helst hade velat fotograferat tre timmar till blev Vippis svinarg och skällde, han brukar aldrig skälla annars så vi blev liksom rätt så paff när hans skall ekade över hela fulufjället. Vippis frös och ville gå tillbaka helt enkelt, stackarn vad han skakade, självklart slutade jag fotografera (med undantag från den sista bilden som jag bara var tvungen att ta då det såg så mäktigt ut när de satt där!) och vi begav oss tillbaka till bilen. 


På tal om mitt nyupptäkta synfel, det är nu värre. Ja, helt klart. Nu mera ser jag ingenting och att sitta vid datorn är en kamp. Detta beror så klart på att jag nu VET att jag ser dåligt. Japp, så nu ser jag ännu sämre. Det är lite som när man känner sig lite sjuk, lite som att jag kommer nog bli förkyld och man tar tempen och inser att man har ju faktiskt feber och då helt plötsligt mår man ju som att man ligger för döden. Så nu blir det några dagars vila från dator och allt vad som heter se. Som min fina bror skrev "du får åka och lägga dig på spa och blunda en hel dag" Hur skönt skulle inte det vara på en skala?