Snowflakes

Daniel frågade tidigare idag om jag ville följa med till nyhamnen och pimpla mört som han kan ha till gäddtävlingen i morgon. Jag som behövde en paus i plugget och friskluft tänkte att det kunde väl vara en bra idé. Jag släpade med mig kameraväskan och Daniel frågade vad jag skulle ta kort på, eftersom nyhamnen inte direkt är det vakraste på den här planeten. "Äh", svarade ja. "Du vet ju hur det är, lämnar jag kameran hemma kommer det ju garanterat att komma en flock ekorrar ridandes på varsin bisonoxe". För så brukar det alltid bli, när kameran är hemma. Speciellt den där biten om bisonoxarna, haha! 

Väl på plats, snöade det och blåste skitkallt. Jag stod på isen, kisandes för att inte bli blind av de ettriga snöflingorna och funderade en stund på vem som lade fram det här som en "bra idé". Inte kunde det i alla fall ha varit jag för det här var ju skittråkigt. 

Totalt fastfrusen i isen och förlamad av kylan försökte jag envist blåsa bort snön, som likt ett täcke, sakta men säkert försökte svälja mig. Det var då jag såg att snöflingorna var så där sjukt kristalliga och fina. Jag började fotografera och helt plötsligt strömmade blodet till så att fötter och tår mirakulöst återvände från de döda. 
 
Såg att blogg.se har valt att dela mitt förra inlägg i den lilla boxen till höger. Eh, vad kallas det för? I alla fall väldigt roligt och tusen tack för alla fina kommentarer :)
Solnedgång
Har suttit inne precis hela dagen och gnuggat geniknölarna i hopp om att få fart på examensarbetet. Det gick inte så bra och jag satt mest och dreglade vid fönstret över solskenet utanför. Tillslut fungerade inte hjärnan längre så jag släpade med mig Jessica till havet för att fotografera solnedgången. Det blev ganska fail faktiskt, solen hann gå ner och jag hade hoppas på en lite mer färgexplosion på himlen än vad som blev. Sedan har inte solen riktigt kommit så långt att den går ned över havet ännu, den liksom försvann bakom träden. Snopet tyckte vi, tog ett kort och åkte stelfrusna hem igen. Men snart väntas varmare tider och förhoppningsvis har jag snart samlat tillräckligt mod till mig för att boka den där satans uppörningen så att jag, precis när jag känner för det, kan ta mig precis dit jag vill! Vilken känsla!  
 
Det var ju typ nyss...
En bild från i somras, tagen från vår förra balkong efter ett regnoväder. 
 
Det är med lite vemod jag sitter här och skriver. Liksom vad hände tänker jag med gapande mun medan jag gnussar mig frenetiskt i ögonen. Det var ju typ nyss jag satt där inne i aulan med alla hundratusen (lätt överdrift, men ni fattar de var mååånga) nya studenter i galaxen i Borlänge. Det var ju typ nyss jag hittade en gammal intorkad mascaraborste intrasslad långt in i halsdukens mörka vrår och tänkte, shit vem släppte ut mig och jag kommer aldrig lyckats få kompisar i skolan. 

Det var ju typ nyss vi gick i grupp, den nya klassen och jag, från galaxen. Det var ju typ nyss jag tappade bort alla och helt vilsen irrade runt på högskolan tills en äldre student såg skräcken i mina ögon och vägledde mig till rätt byggnad. Typ nyss jag stapplade in i salen som redan var fullsatt och piper förlåt, jag gick vilse.

Det var ju typ nyss jag satt där med panik över den första uppgiften, ett reflektionsprotokoll som var så jävla svårt. Det var ju typ nyss jag lyckades få högsta betyg på det där refkeltionsprotokollet som var så jävla svårt. 
 
Det var ju typ nyss jag spillde keso över hela mig och tänkte, shit, ingen kommer verkligen vilja bli min kompis. 
Det var ju typ nyss jag blev kompis med M & M som uppskattar allt det där taffliga, senila och förvirrade som jag kallar för mig.

Det var ju typ nyss jag satt där kl 9 på kvällen och kallsvettades och försökte få ihop en lathund på för många sidor för att hinnas med på fyra timmar. Det var ju typ nyss jag insåg att deadline på lathunden visserligen var samma datum men en månad senare. 

Det var ju typ nyss och nu sitter jag här och finslipar på mitt examensarbete. Say whaaat? Hur gick det till, jag fattar inte, jag sitter bara här och gapar liksom. Det är 10 veckors examensarbete och en en kurs där vi gör vår portfolio kvar, sedan är det slut. FINITO. THE END. HEJ DÅ. Tre jävla år sprsang förbi mig och jag försöker förstå hur det gick till, hur kunde jag missa det? 

Sedan då, vad händer då? Menar ni att jag ska vingla ut där, ni vet, i verkligheten på egna ben? Jag vet inte om jag är redo för det här än. Det är ju skitläskigt rent ut sagt! 

Det var ju typ nyss jag satt där inne i aulan med alla hundratusen...