På vägen dit hittade jag den här skönheten på vägen och Daniel fick självklart tvärnita bilen eftersom jag skulle fota. Lilla Grodis låg mitt på vägen och jag, efter att jag fotat klart, tänkte ju rädda den lille krabaten från en platt död. Men när jag ska lyfta lille grodan så tycker jag ändå att den känns lite slapp om ryggraden och inser att det kommer blod ur grodis.. Då fick jag ont i mitt lilla grodälskande hjärta och tänkte göra lidandet kort, men då hoppade grodan ner i dikeskanten så de lilla livet fick fortsätta sin vandring. 

Nu sitter jag mest här och tycker att livet är ensamt, Daniel åkte ner till stockholm för ännu en jobbsäsong i morse och våra trånga 40 m2 känns plöttsligt väldigt stora och ensamma. Han kommer hem på fredag nästa gång och jag känner mest att, Nej det är inte okej.