Så fint när snön lägger sig som ett täcke över träden.


Dagen har bestått av plugg, telefonjakt, sparkåkning och mera plugg. Min telefon gick ju sönder i går, så himla tråkigt. Det ringde från jobbet men jag hann inte svara så jag ringde upp men det hände liksom ingenting. Jag stod och väntade på att samtalet skulle koppla upp men det var liksom bara tyst. Jag stod och flåsade chefen i örat i säkert 20 sekunder innan jag spontant kände att det är ju något fel. Jag lade på och försökte ringa upp igen, fortfarande helt tyst. Testar ringer till Daniel och han skriker i telefonen men nope, inte ett ljud. Han hörde dock mig. Så ja, den där lilla ljudmojängen som ska leverara ljudet till mitt öra har dött, stendöd. Sedan är det en massa strul med abonnemanget så det kommer bli en dyr historia det här. Känner jag mig själv rätt kommer jag fortsätta använda högtalaren (det fungerar nämniligen finfint) så länge att det blir den mest normala saken i världen, att prata i telefonen genom högtalaren så att precis hela världen måste delta i mitt samtal. Eh ja..

Kursen vi läser nu heter vetenskapsmetodik och det är ungefär lika skitkul som det låter, inte alls med andra ord. Just nu ska vi sammanfattan en vetenskaplig artikel och sedan göra en prestentation på den. Jag ligger så efter med det eftersom jag blev snorig och febrig och mest låg avtuppad på soffan förra veckan. Men har äntligen börjat med uppgiften idag. Känner mig låååångt ifrån färdig men efter att ha suttit inne alldeles för länge i någon form av grottmännisko-position i soffan framför datorn dog min hjärna. Syrebrist delux, det gick liksom att tänka längre. Så jag och Jessica åkte ut till Mårtsbo för att åka lite spark i det fina vintervädret, som äntligen anlänt till gävle, och fylla på med syre. Det var skitkallt så vi tappade diverse kroppsdelar efter vägen men det var kul ändå.

Jag övningskörde både dit och hem, och på hemvägen hoppade det upp två skitstora älgar på vägen, jag som är ovan att köra när det är snö och halt fick lite panik men det gick bra och jag tvärnitade säkert 50 meter från älgarna. Jessica fick nog mer panik än mig, hakade upp sig och fastnade på älg, älg, älg, älg, och pekade på älgarna, hon sade sedan att det var för att hon vet hur disträ jag är och hon var helt säker på att jag skulle fortsätta att köra och tänka "Men dem hinner över innan jag kommer fram" (hon har så höga tankar om mig..) eller göra som jag brukar när jag får panik, tokgasa och fort försöka köra mig ut från situationen. (Den senare brukar inte fungera så bra, snarare förvärrar det situation.)  

Nu kallar plugget!