Fulufjället #2
Då kommer resten av bilderna från vår lilla roadtrip. 

Snön blåste och liksom lystes upp av solen på ett helt magiskt sätt, jag satt där i den iskalla vinden skitlänge och försökte få det att synas på bild. Men det var skitsvårt och det här var den bäta bilden där det syntes mest och då är det ändå mycket mer än vad som syns på bilden. 

Medan jag sitter i den iskalla vinden och försöker få kort på stoftet höll Vippis på att frysa till is, stackarn. Låg bara och skakade men det blev bättre när han fick lite värme från Jessica. Det blåste verkligen på ett sjukt sätt där uppe och det var inte direkte några varma vårvindar som kramade oss, nej det var mer som att isblock från arktis blåste in i ansiktet på en. 

Försökte igen att fånga stoftet men det var verkligen skitsvårt. För bilden ger inte en rättvis bild av hur det såg ut egentligen. 

Eftersom att jag fastnade överallt för att ta kort låg Jessica och Vippis hundra meter framför så här är Jessica glädjerop när hon och vippis nådde toppen! 

Jag kom på att jag nästan inte hade tagit några bilder åt "andra" hållet där den verkliga vyn fanns så försökte ta ett kort, men nej det gick inte. Jag höll på att tippa omkull i svindel. Herregud, är det ålderstecken kanske? Aldrig har jag väl förut varit höjdrädd och fått svindel? Alla bilder tagna från andra hållet ser alltså ut så här, haha. Halvt vinklat åt det hållet. Tror att det var för att det var så brant också, för när vi väl kom upp på toppen gick det bättre. Där det liksom var "plan" mark. 

Här är jag äntligen uppe på toppen också, det var så mäktigt. Fanns inte så mycket att se förutom detta öde snölandskap som fortsatte i all oändlighet. Men ändå, det var fint i sin enkelhet. 

Jag testade att byta objektiv från vidvinkel till macro, fast bestämd om att fånga stoftet så som det faktiskt såg ut och det gav faktiskt resultat. Så tänk er det här stoftet på de andra bilderna också så får ni en liten hum om hur det såg ut in real. Det var dock inte så skönt när det kom en extra kraftig vinspust som kaste upp det där i ansiktet vilket kändes som att få en hög med spikar kastade i fejset. AJ! När jag helst hade velat fotograferat tre timmar till blev Vippis svinarg och skällde, han brukar aldrig skälla annars så vi blev liksom rätt så paff när hans skall ekade över hela fulufjället. Vippis frös och ville gå tillbaka helt enkelt, stackarn vad han skakade, självklart slutade jag fotografera (med undantag från den sista bilden som jag bara var tvungen att ta då det såg så mäktigt ut när de satt där!) och vi begav oss tillbaka till bilen. 


På tal om mitt nyupptäkta synfel, det är nu värre. Ja, helt klart. Nu mera ser jag ingenting och att sitta vid datorn är en kamp. Detta beror så klart på att jag nu VET att jag ser dåligt. Japp, så nu ser jag ännu sämre. Det är lite som när man känner sig lite sjuk, lite som att jag kommer nog bli förkyld och man tar tempen och inser att man har ju faktiskt feber och då helt plötsligt mår man ju som att man ligger för döden. Så nu blir det några dagars vila från dator och allt vad som heter se. Som min fina bror skrev "du får åka och lägga dig på spa och blunda en hel dag" Hur skönt skulle inte det vara på en skala? 
Beatrice Jakobsson - Fotograf

Vilka snygga bilder, älskar dem! :)

Svar: Åh tack vad glad jag blir! :D
Catarina Nygren

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress