- Fulufjället #1

För många år sedan, typ 5 kanske, åkte vi på roadtrips till Umeå. Jessica läste ett basår på distans (matte, kemi, fysik) men var tvungen att åka upp till Umeå föra att labba. Eftersom att jag inte hade bättre för mig så hängde jag med som sällis. Dessa road trips fick vi för oss att filma och jag är så tacksam för det så här fem år efter. Det är så roligt att titta på filmerna och minnas tillbaka. Vi bodde först hemma och hos en tant och en gubbe, sedan på ett bed and breakfast men eftersom att det strulade så jäkla mycket bestämde vi oss de två sista gångerna för att sova i bilen. En liten ford KA. Alla dessa filmer finns på you tube för den som orkar se.

Jessica filmade även lite denna gång och jag har suttit och haft lite beslutsångest om jag ska publicera dem eller inte, men vad fan. Jag bjuder på det. Det är så kul att titta tillbaka på dem sedan!

#selfie #äntligenframme

Bergstoppen ni ser rakt fram till höger, den rakt fram i stigens riktning. Ja, precis, den toppen besteg vi. Inte utan svett och tårar kan jag erkänna. Det var så djävulusiskt jobbigt att jag vid ett tillfälle började dikterade mitt testamente i huvudet, sedan lade jag mig ner på mage och åt snö. För tydligen så blir man ganska törstig när man bestiger berg och eftersom att något smarthuvud lämnade vattnet i bilen (jag själv alltså..) så fick en ta vad naturen bjöd på. Kände mig som värsta Rambo där ett tag och nu kallar vi oss officiellt för bergsbestigare och planerar redan för att vandra i sommar.

Jessica försöker få Vippis att släpa henne ner för den brantaste backen ever, men det var dåligt glid och Vippis ville bara äta snö.

Kom fram till två stugor.

Vi gick in i stugan som var öppen och skrev i gästboken.

För att komma ned till fallet var en tvungen att använda en trappa ner, till saken hör att trappan var helt översnöad och det gick liksom inte att ta sig ner på ett graciöst sätt. Jag som alltid är den fega av oss två stod betänksamt och försökte hitta en strategi för att ta mig ner på det säkraste sättet. Under tiden jag står och tänker slänger sig Rambo (Jessica) ned för trappen helt utan att tänka. (tilläggas bör att trappan var väldigt brant och lång) Det brukar liksom vara så här jämt när vi är ute. Haha. Men jag kan ju inte vara sämre och ingen kommer ju ihåg en fegis jag ställde mig och började kana ned. Jessica filmade i hopp om att vinna en stor summa pengar i AFV.

Väl där nere var det jättefint! Totalt värt att riskera livet för! Haha. ;)

Det var en söndag och vi pratade om att hitta på någonting då de skulle komma och byta golv i hela Jessicas lägenhet på måndagen och hon kunde inte vara hemma. Jag kläckte ur mig att vi kunde åka till Njupeskärsfallet. Eftersom att enkel resa dit är på nästan fem timmar från Gävle där vi bor hade vi liksom att göra hela dagen. Plus att jag i många år har velat åka dit och se de berömda fallet. Vi packade in oss i Pärra (bilen) och brassade iväg. Jag övningskörde dit och hem. När vi har suttit i bilen i säkert en evighet sade jessica att nu borde de vara en halvtimme kvar innan vi är framme, jag instämde. Vi kollade GPS:en och vilken käftsmäll när Gps:tanten predikar om att det är 2 timmar och 30 minuter kvar. Hahaha.

Väl framme var det Lavinfara så vi kunde inte gå den rutten vi hade tänkt men vi fick ju se fallet som var totalt stelfruset. Haha. Så typiskt oss att liksom inte tänkta så mycket utan bara köra. Men det var totalt värt det ändå, för med eller utan ett rinnande vattenfall så var det jättefint där. Då rutten vi tänkte gå var avstängd fick Jessica för sig att vi skulle klättra upp på toppen istället. Jag kollade upp och konstaterade att det såg ju väldans brant ut den där toppen. Haha. Tänkt om vi skulle ramla ner och krossa nacken. Det här är alltså jag i ett nötskal. Men som vanligt medan jag står och överväger hurvida jag vill leva eller inte så har Rambo redan tagit sig halvvägs upp och det är bara för mig att sprigna efter. Fan vad det brände i skinkorna av mjölksyra men så värt det när vi väl kom upp, vilken syyyyn! Men de bidlerna från toppen kommer upp i ett eget inlägg sedan! :D

Jessica fotar mig medan jag är på väg att ta bilden ovan, ja ni ser ju hur brant det var. Jag kunde inte kolla åt andra hållet för då fick jag svindel och trodde jag skulle ramla ned. Här har vi kommit lite mer än halvvägs. Vi är alltså inte uppe på toppen än. Men det ska bli riktigt roligt att åka dit i sommar igen och vandra slingan vi inte fick gå nu och se fallet på riktigt :)