- Sagan om Daniel och Grodis

Här sitter jag i köket och lyssnar på min Daniel som ligger i sängen och myser med lilla Greta.

Det är så fint och jag blir så varm i magen.

- Naw, äru lite morrontrött, jaaa såå klaart du är lite pumsig grodis.

(med sådan där typisk jag-pratar-med-en-bebis-röst)

-Ska du ligga och titta på tv med pappa, jaaa det ska vi.

I köket sitter jag och ler med hela ansiktet, hör allting han tror jag inte hör.

-Va ä mamma rå, grodis va ä mamma.

Jag som ficka tjata hål i öronen på den där Daniel för att överhuvudtaget få tänka tanken om en groda som husdjur. En slemmig groda är inget husdjur. Tyckte han.

När han sedan, mycket motvilligt, gick med på en liten Grodis, sade han bestämt att den där får minsann du helt sköta själv. Inte en vattenskål tänker jag byta.

I går böt han vatten fast jag redan gjort det. Fuktade buren och varje morgon säger han god morgon grodan.

Hade det inte varit för att han kräks utav att behöva ta i en syrsa, så hade han garanterat matat ihjäl Greta.

-Men hon ser ju så hungri ut..

Det är nog tur att jag sköter den biten.

Daniel är nu, inte bara "pappa", utan bästa vän med Greta. Han ligger och googlar på korallfingergrodor och tittar på små filmer om andra grodisar.

Jag tycker det är så fjantigt fint.